Sista dagen på helgen lider långsamt och smärtsamt mot sitt slut... känns som en otroligt god drink som, även fast man inte sippar på den, dunstar ut i intet vare sig man vill eller inte.

Så vill man att den ska fylla någon funktion måste man se till att njuta av glasets innehåll till fullo.

Älska metaforer.

 

Så till att börja med får det bli en promenad i solen. Älskade Älskade sol. Känns fantastiskt att våren har infunnit sig och tycks stanna. Gatorna är bara, sånär som på grus och alla bänkar är belamrade med soltörstiga studenter och pensionärer.

Hoppas på ett långt uppehåll från moder naturs skapelse snö.

 

Efter att ha gått min vardagliga slinga otaliga gånger nu kan jag till och med känna att jag kanske, möjligen börjar sluta fred med ankorna som då och då kommer vaggande mot mig i stora grupper, hungriga efter mitt kött och ben.

Varje gång jag går igenom dessa skräckinjagande grupper (som av nån anledning alltid kommer upp på gångvägen?!) går det ett scenario igenom mitt fantasifulla huvud, samtidigt som jag håller upp händerna som skygglappar. Scenariot slutar nästan alltid med att jag springer, skriker och flaxar så mycket jag kan. Med andra ord kan man undra om jag inte försöker se ut som en anka istället för att fly värdigt som en orädd varelse med superkrafter?

Utåt sett däremot går jag bara liite snabbare än vanligt. Folk kan ju tro så mycket annars.